Dina och Jovan Rajs
Intervjuer

De överlevde förintelsen

Han satt i flera nazistiska koncentrationsläger. Hon klarade sig undan med hjälp av falska id-handlingar. Möt Dina och Jovan Rajs, som överlevde Förintelsen.

Året är 1944. Platsen Budapest. Fascistiska Pilkorsrörelsen har tagit makten i Ungern, och trots att det börjar stå klart att Tyskland inte kommer att vinna kriget – eller kanske just därför – ägnar pilkorsarna stor kraft åt att verkställa judeutrotningen.
Judiska Dina, 6 år, och hennes mamma har flytt hemlandet Jugoslavien och uppehåller sig i Budapest med falska id-handlingar. Dina har fått inpräntat i sig att hon nu heter Maria, hon bär ett kors runt halsen. Men misstänksamheten är stor, Dina och hennes mamma anses ha för mörkt och krulligt hår. Pilkorsarna frågar ut dem gång på gång. Förhörsledarna är inställsamt lena i förhoppningen att 6-åringen ska försäga sig. Det lyckas inte. Frustrationen ökar.
Så en dag ringer det på dörren. Dinas mamma öppnar, ingen är där. Men på dörrmattan får hon syn på en handske. Hon plockar upp den, märker att det ligger några patroner i den.
– Mamma fryser till. Hon inser att de vill plantera bevis som knyter oss till motståndsrörelsen, snart kommer de att ringa på igen för att hämta oss för gott, minns Dina.
Mamman agerar blixtsnabbt, kastar in handsken i kakelugnen, drar dottern mot dörren, skyler henne så gott det går. Det börjar explodera inne i kakelugnen. Men den håller. Och de klarar sig. ”Bevisen” är förstörda.

Ungefär samtidigt förs 11-årige Jovan från ett arbetsläger i Österrike till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland för senare transport till Theresienstadt.
Umbärandena var oerhörda. Periodvis var han nära att dö i svält och diarré. Han minns den enda tröjan han hade. Lössen la ägg i vecken och gömde sig mellan maskorna i tyget. Det kliade oupphörligen.
Ändå, när han i dag berättar om dessa erfarenheter, säger han:
– Mina egna personliga upplevelser lämnar mig ganska oberörd.
Förklaringen är att han sätter sitt eget öde i relation till miljontals andra människors öden, inklusive hans egen familj. Hans föräldrar och bror blev alla mördade: skjutna, ihjälgasade. Jovan var den enda som överlevde.

Efter krigsslutet kom han hem till Jugoslavien, fick bo hos släktingar, framlevde sina dagar som i ett töcken.
– Jag skulle så klart ha behövt terapi, träffa barnpsykiater, psykologer, allt. Men det fanns inte att tillgå. Träning blev min självterapi.
Han simmade i timmar eller vandrade och sprang från bergsby till bergsby, ofta flera mil om dagen. Det hjälpte honom att hålla ångesten borta, att lugna kroppen och psyket.
Också för Dina kom träningen att ge viss lisa. Hon beskriver sig själv efter kriget som blyg, hopkrupen. Hennes mamma skickade henne på balett när hon var 14 år. Snart fastnade hon i stället för redskapsgymnastik som idrottshögskolan anordnade gratis för unga en gång i veckan.
Dina och Jovan träffades 1955 på ett kollo som samlade ett hundratal judiska ungdomar som överlevt andra världskriget. Många var föräldralösa, utanför samhället, i spillror.
Att dela erfarenheter med andra som överlevt hade en väldigt stärkande effekt. Dina och Jovan fann snabbt att de hade mycket att tala om, de blev som syskon.
– Men snart upptäckte jag att jag inte bara hade syskonkänslor för Dina, konstaterar Jovan med ett ömt leende.
1958 gifte de sig. De fick två döttrar och flyttade 1968 till Sverige, där Dina hade släkt.
Här gjorde båda karriär. Dina som arkitekt och Jovan som rättsläkare, han har jobbat med många av de senaste decenniernas mest kända kriminalfall.

Träningen har genom alla år fortsatt vara en viktig del av deras liv. De har tränat var för sig och tillsammans i sex decennier, om än i olika former: Simning, gymnastik och afrikansk dans, cykling till och från jobbet, årliga resor till Dolomiterna.
För 11 år sedan lämnade de förortsvillan och flyttade till en lägenhet på Södermalm i Stockholm. En dag gick de förbi Friskisanläggningen Ringen och gick in.
– Och vi blev kvar. Vi är stammisar, personalen är trevlig, ledarna är bra och vi har fått många bekanta med samma intresse. Vi får abstinens om vi inte går på Friskis, säger Dina.
Det brukar bli tre träningspass i veckan: olika jympapass, Flex soft och Core.
– Det är ingen tidsförlust att träna, tvärtom, man samlar energi, säger Jovan.

Behovet av att engagera sig avtog inte i samband med att de blev pensionärer. Jovan var tvärtom orolig för hur han skulle fylla sina dagar med meningsfulla uppgifter.
– Vad ska jag göra, finns det ett liv efter rättsmedicin?
Han började skriva ner sina minnen, och 2001 gavs hans självbiografiska bok ”Ombud för de tystade” ut. Ett barnbarn, då 10 år, råkade nämna boken för sin lärare som sa: ”Ta hit din morfar.”
Det gav ordentlig skjuts på livet efter pensioneringen. Både Jovan och Dina har sedan dess fortsatt att skriva böcker, föreläsa om sina erfarenheter från Förintelsen, ofta för skolungdomar, och att sätta upp olika teaterföreställningar på anknytande teman.
Att berätta om erfarenheterna från Förintelsen är, precis som träningen, ett slags självterapi, menar Jovan. En stark upplevelse var att häromåret komma tillbaka till Bergen-Belsen, 70 år efter att han satt i koncentrationsläger där, och sätta upp en föreställning på slottsteatern i områdets huvudort, Celle.
– När publiken reste sig och vi fick stående ovationer … det var otroligt. Vi är ödmjukt tacksamma för möjligheten att få berätta.

Året är återigen 1944, platsen Budapest. 6-åriga Dina och hennes mamma hör grannfrun ropa: ”De har kommit till vårt hus för att hämta en judisk familj.” Mamman stänger fönstret, låser dörren, tar Dina i handen, lägger en vit tablett på ena sidan av det lilla slitna soffbordet, och en halv tablett på den andra. Hon hämtar två glas vatten, sätter sig mittemot dottern och säger, med tårar i ögonen: ”Maria, vi ska ta dessa tabletter snabbt och samtidigt.” Flickan frågar oroligt: ”Varför ska vi ta dem, vi är ju inte sjuka?” Mamman svarar: ”Fråga inte.”
Men det fanns uppenbarligen fler judiska familjer i huset. Grannfrun hörs plötsligt ropa igen: ”De har hämtat en judisk familj.”
– Då rycker jag åt mig tabletterna, rusar in i badrummet och spolar ner dem i toaletten, minns Dina.

Efter kriget, hemma i Jugoslavien igen, kunde Dina och hennes mamma återförenas med pappan som hållits som krigsfånge i flera år.
Det beräknas att bara 100 000 av 1,7 miljoner judiska barn överlevde Förintelsen. Mer än 94 procent dog alltså. Att hela Dinas familj överlevde var smått unikt. Jovans öde, att vara ensam kvar, var långt vanligare.
Dina och Jovan konstaterar att just de två kunde överleva tack vare att det dök upp goda människor i deras liv vid rätt tidpunkt. Och en stor portion tur. Jovan summerar:
– Även en myra kan överleva en skogsbrand.

Jovan och Dina Rajs
Ålder: Hon 78 år, han 83 år.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Tränar: Bas-, medel- och stationsjympa, Flex soft, Dina tränar även Core.
Gör: Skriver böcker, sätter upp teaterföreställningar, föreläser om sina erfarenheter från Förintelsen med mera.
Gjorde i tidigare yrkesliv: Hon var arkitekt, han rättsläkare, och har arbetat med några av Sveriges mest omskrivna kriminalfall.
Läs mer: dinarajs.st och jovanrajs.se

Text: Mattias Wising-Bonde Foto: Linda Forsell