Håkan Svensson
Intervjuer

Föreläsaren Håkan Svensson lever med en cp-skada

Håkan föddes med en cp-skada, men hans mamma var fast besluten att den aldrig skulle få begränsa honom. – Det har fått mig att se mina möjligheter, inte mina begränsningar.

Vädret, tiden på dagen och fiskedraget har betydelse för fiskelyckan, men för att locka fångsten till kroken bör man också då och då distinkt rycka till med spöet.
– Gissa varför jag är en så bra fiskare? säger Håkan Svensson med ett skratt.
Han syftar självironiskt på de ofrivilliga muskelryckningar som beror på hans cp-skada.

Exemplet speglar Håkans inställning till mycket i livet.
– Jag brukar säga att man har ett skrynkligt ess i rockärmen – det som anses vara en svaghet men där man hittar sammanhanget då det kan vändas till  en styrka.

Försämrad balans och finmotorik och de ofrivilliga muskelryckningarna är följderna av Håkans dramatiska start i livet. Hans pappa har i efterhand sagt att han tyckte att barnmorskorna på BB verkade spända, att något kändes fel. Så kom barnet ut. Litet och skrynkligt och med navelsträngen ett antal varv runt halsen. Han andades inte och personalen sprang snabbt i väg med honom.

Ingen kunde direkt säga vad syrebristen skulle leda till. Först några år senare såg man att Håkan inte hängde med i den motoriska utvecklingen.
Hans mamma var bestämd med att det inte skulle hindra honom att utvecklas och lära sig nya saker.
– Hon gav mig möjlighet att lyckas, som vilket barn som helst. Jag lärde mig genom att kämpa själv. Jag lärde mig alla vardagliga saker, som att bädda sängen. Det har jag nytta av i dag. Dessutom hade jag tur att ha läkare som såg mina möjligheter, inte begränsningar.

Men åren gick utan att Håkan lärde sig gå. Tills han var fem år och hans lekkamrat, som då var drygt ett år, lärde sig gå.
– Jag tänkte: kan hon, kan jag. Hon var en stor drivkraft för mig. Det speglar hur jag är som person, jag måste bevisa för mig själv att jag klarar saker och ting.

Ett ytterligare bevis för det är Håkans yrkesval – han är nu föreläsare. Som liten hade han svårt att tala och det var nästan bara hans mamma som förstod allt han sa. Kom någon annan in i rummet blev han stressad och talet låste sig så att han knappt fick fram ett ord.
– Det var oerhört frustrerande att inte kunna prata och visa för dem vem jag var. Jag har fortfarande vissa talsvårigheter, men jag kan stå på en scen och berätta det jag vill inför en stor publik.

Även om Håkan i dag befinner sig där han vill vara, och gör det han önskar göra, har vägen dit varit krokig.
– Jag har stött på hinder, tagit mig förbi dem, och det har lärt mig vad jag faktiskt klarar av.

Något som Håkan fått strida hårt för är sin utbildning. Han var fast övertygad att han skulle kunna utbilda sig och arbeta som sjukgymnast. Det svåra var att få ett universitet att hålla med.
– Det var tydligt att det fanns vissa givna ramar för hur en sjukgymnast ska vara. Det är just sådana normer jag hela tiden försöker utmana. Visst, jag stammar och jag skakar och råkar kanske skvätta vatten på patienten. Jag kan inte alltid göra saker på samma sätt som andra, men jag kommer fram till samma resultat – på mitt sätt.

Håkan berättar att han efter mycket kamp, men också med många roliga erfarenheter, blev Sveriges första sjukgymnast med en cp-skada. Han fick jobb på en habiliteringsenhet, där han bland annat mötte barn som också hade cp-skador.
– Jag tror att barnen och deras föräldrar uppskattade mig. Tack vare min erfarenhet hade jag full insyn, i och förståelse för, deras situation. Dessutom tror jag att jag var en inspiration – ”kan han, så kommer jag att kunna”.

Men det blev ett tråkigt avslut. Håkan berättar att han var anställd och avlönad som vem som helst, men att arbetsgivaren efter ett tag ville spara pengar och planerade därför att söka lönebidrag med hänvisning till hans cp-skada.
– Då blev det svårt. Jag ville vara där för att jag är bra på det jag gör – men plötsligt kändes min närvaro mer som en del av ett välgörenhetsprojekt.

Håkan avslutade sin anställning men ville spinna vidare på sin förmåga att nå fram till andra. Det var så han gled in på föreläsarspåret. Det innebär en hel del resande, och han tillbringar mycket tid i bil för att ta sig runt.

Resfria dagar passar han därför gärna på att träna. Han styrketränar på Friskis i hemstaden Gävle flera dagar i veckan.
– Jag tycker om att träna, att märka att det sker en utveckling. Men även om jag tränar mycket, blir jag inte stor och superstark. Jag tappar mycket muskler så fort jag vilar. Det beror på att min kropp drar mer energi än andras, till exempel kräver mina muskler 70 procent mer energi när jag går.

Håkan har tränat hela livet. Som liten spelade han mycket pingis och innebandy, och senare även golf. Ett problem var att han ibland hamnade mitt emellan – han var för bra för handikappidrott, men han kunde heller inte vara med fullt ut på vanlig idrott.
– Det är inte svårt att träffa en boll och slå den några hundra meter och sedan få i den i ett litet hål. Men att få upp bollen på peggen, det är en riktig utmaning. Det är så min kropp funkar, det går bra med rörelser där stora delar av kroppen är med, men det finmotoriska är knepigt.

Förutom ett allmänt välmående, och en önskan om att se bra ut, har träningen stor betydelse för Håkan.
– Min kropp är utsatt och jag måste se till att hålla på lång sikt. Muskelspänningar gör att vissa muskler blir kortare. Det får mig exempelvis att gå mer på insidan av foten, vilket ger en felbelastning av knät. Genom träningen kan jag påverka det.

Han tränar oftast med fria vikter eftersom det är stabiliserande och bra för koordinationen. Den enda anpassningen som krävs är handledsstöd för att inte ytterligare spänna de redan ansträngda musklerna i underarmarna.

Håkan uppskattar blandningen av människor på Friskis – ”äldre damer, killar som lyfter ett ton och sådana som jag själv”.
– Jag ser inte att någon reagerar när jag kommer till gymmet. Och gör de det tror jag ganska snabbt att de ser att jag har koll på läget. Jag kan träning. Är min sambo med är det ofta jag som instruerar henne.

Ibland uppstår situationer då han upplever att han blir dömd snabbt utan att få en chans att bevisa vad han går för. Eller att någon riktar frågor menade till honom via hans sambo Isabelle fastän han står bredvid. Och han kan märka att folk, oftast barn, stirrar när han är ute på stan.
– Förut kunde jag bli arg och fräsa något, men nu bryr jag mig inte om det längre. Jag har insett att vi speglar varandra. Om jag ler mot dem eller säger något snällt, så ler de ofta tillbaka. Då vänds mötet till något bra i stället.

Han träffade Isabelle för två år sedan via nätet. Nu har de precis köpt en lägenhet och de har en hund. Han trivs med sitt yrke och upplever att han får mer och mer koll på kroppen i och med att han blivit psykologiskt starkare.
– Det kan låta konstigt, men jag tycker inte att min cp-skada påverkar mitt liv så mycket. Jag gillar att utmana mig själv, men känner inte längre att jag behöver bevisa något för någon annan eller vara på ett visst sätt. Jag är Håkan och det räcker bra.

Håkan Svensson
Ålder: 40 år.
Bor: Gävle.
Familj: Sambon Isabelle och Jack Russell-terriern Wilmer.
Drömmer om: Ett hus vid en sjö så att jag kan ta båten och fiska hur ofta jag vill.
Favoritmuskel: Biceps.

Artikeln från Friskispressen nummer 2 2016