overhead shot of marathon
Friskis&Svettis

”Skylten som knäcker mig”

”You paid for this! ;-)”

Skylten som dyker upp när jag har ungefär tio kilometer kvar av Prag marathon 2017 håller nästan på att knäcka mig. Hade det inte varit för smajlisen hade jag nog klivit av där och då, men nu hasar jag vidare med de där orden ekande i huvudet.

Japp, jag har betalat för det här – rätt så mycket dessutom. Och än så länge har jag inte fått någon annan valuta för pengarna än två betongpelare till ben samt en förmodad lossnad tånagel. Det kanske mest fascinerande i sammanhanget är att jag har utsatt mig för det här flera gånger tidigare, helt frivilligt.
För de allra flesta, inklusive mig, börjar maran någonstans efter tre mil. Då är kroppens kolhydratlager tömt, och eftersom det krävs mer syre för att använda andrahandsvalet fett som bränsle blir löpningen plötsligt mycket jobbigare.
Och ja, just där, i höjd med skylten tar mina kolhydrater slut. Som vanligt ångrar jag att jag anmält mig till den här självplågerifesten – igen.
Jag kämpar med att ta mig framåt och inte tappa alltför mycket i tempo, plågsamt medveten om att den berömda väggen närmar sig med stormsteg. Inte ens säkra kort som Scooter, Blümchen och E-Type i hörlurarna kan rädda mig nu, de negativa tankarna tar över. Och ändå har jag nästan en fjärdedel kvar av loppet. Jag orkar inte!
Ser mig omkring och det är svårt att inte le åt det hela. En massa liniment­doftande löpare med plågade ansikten och tilltufsade löpstilar. Vi som började så storslaget efter startskottet med inställningen att den här gången skulle vi minsann springa med lätta steg och bekymmersfri uppsyn hela vägen in i mål.
Men icke! Efter tre mil rasar stoltheten och löpsteget, och endast viljan finns kvar. Det är lika jobbigt att inse att samma sak händer mara efter mara, men också lika häftigt att se vad man faktiskt kan klara av med lite tjurighet och jävlaranamma.
Efter 39-kilometerspasseringen  dyker en ny, hemmasnickrad skylt upp: ”The glory is behind the wall!”

Då brister det för mig. Jag börjar gråta och hela kroppen fylls av bubblande glädje. Av någon anledning går löpningen plötsligt lättare, fast fotsulorna bränner mot innersulorna och lårens framsidor i princip har loggat ut helt.
Jag kommer att klara det här! Insikten är så överväldigande att den är svår att hantera. När fyra mil är avklarade har jag krossat väggen och tempot ökar. Jag känner mig oövervinnelig. Det här är verkligen så himla häftigt! Äntligen kommer det tillbaka till mig, svaret på varför jag gång på gång utsätter mig för det här.
När jag svänger in på Paížská-gatan återstår bara några hundra meter av Prag marathon. I ett glädjerus lägger jag in en växel jag inte trodde fanns och spurtar i mål med armarna i skyn.
Det handlar inte om vem som vann, utan om att vi alla har vunnit. Mot 42,195 kilometer. •

Petras 3 bästa tips till långloppsdebutanten

1. Var realistisk i valet av distans och eventuell tidsambition. Det är roligare att börja försiktigt och sedan trappa upp än att sikta för högt och riskera att bli skadad och tappa lusten.
2. Motstå frestelsen att ”skojspringa” en distans du inte är tränad för. Risken är att det i stället blir ett plågsamt minne och något du aldrig vill göra om.
3. Låt dig inte ryckas med i den allmänna rusningen efter startskottet. Ta det lugnt och håll dig till planen. Tids nog kommer du märka att du börjar plocka trötta löpare som sprang ifrån dig i början, det ger extra motivation att kämpa vidare in i mål.

Text: Petra Månstöm

Kommentera

Klicka här för att publicera