Intervjuer

Grys son dog

Det går att överleva ett barns död. ”Jag har fått känna på skillnaden mellan liv och död och vet vad som är viktigt”, säger Gry.

Gry Kaijankoski har blivit rädd för telefonsignalen. För henne innebär signalen ett bud om en katastrof.
Mitt i natten hösten 2012 väcktes hon av att pastorn i kyrkan där Gry arbetar ringde. Strax efter stod han tillsammans med två poliser i hennes hall.
Poliserna berättade för henne att hennes son Philip hade ramlat ner från en tio meter hög stege och inte klarat sig.
– Jag kunde inte andas. Jag ville lyfta armarna men det gick inte. Det var som om musklerna förtvinade på millisekunder, berättar Gry.

Liggande på hallgolvet frågade hon om de hade fått tag i Philips pappa. Philip, som blev 14 år gammal, bodde hos pappan i Falköping, 25 mil från mamma Gry i Eskils­tuna. Philip hade sms:at Gry vid 21-tiden om att han var på fest hos några äldre kompisar och att det var jättekul. Ingen vet riktigt vad som hände efter det. Men man vet att Philip var kraftigt berusad, att han natten till lördagen klättrade upp på en stege till en silo, föll baklänges och slog i huvudet.
– Han hade inga sår. Det berättade man för mig. Jag valde att inte se honom. Han och jag hade ätit på restaurang samma dag på eftermiddagen och vi hade pratat om allt möjligt i nästan tre timmar. Jag ville behålla minnet av Philip så, berättar Gry.
När hon återberättar händelseförloppet är det som om hon inte ser kaffekoppen och kafébordets träskiva som hon tittar på. Hon famlar och trevar med orden emellanåt, men vill berätta.
– Vissa förtränger smärtkänslan som man hade när man födde barn, men jag kan fortfarande minnas den. Och det är samma känsla, det som hände den natten. Den fysiska chocken.
Gry fick hjälp att komma upp från hallgolvet och hjälp med att några timmar senare berätta för den närmaste familjen. Hennes man Jörgen, som hon var nygift med, fick henne att duscha på lördagen och på söndagen promenerade hon en stund med svägerskan. Vänner och församlingsmedlemmar i kyrkan kom med pajer, soppor, bullar och bröd.
– Jag hade ingen ork, bara jag gick uppför trappan var jag helt slut.
På onsdagen åkte familjen till Falköping för en minnesstund i skolan. Dagen före dödsolyckan hade Philip blivit klar med en målning i uppehållsrummet. Den finns att se på hennes blogg grykaijankoski.blogspot.com.
– Jag tänker på allt som Philip ville som inte blev av. Han ville bli graffitikonstnär och kanske byggnadsingenjör. Han hade höga betyg i skolan och skötte sig exemplariskt.
Kaffet kallnar och blir inte helt urdrucket. Gry berättar gärna om hurdan Philip var. Att han inte riktigt var som de flesta. Redan som liten var han förstående och kom med råd. Som en vuxen i ett barns kropp.
– Han var en funderande person. Han kunde säga ”Bry dig inte om att vara arg för han förstår inte bättre, stör dig inte på det”.
Vi pratade om allt, han och jag.
Gry brukar i sitt arbete som kyrkomusiker spela på begravningar. När Philip begravdes hade hon minutiöst planerat efter vad han skulle ha tyckt om. Hans favoritlåt ”What a wonderful world” spelades.
– Han var ju lillgammal och gillade Louis Armstrong. Och Forrest Gump, så kyrkoherden spelade ledmotivet till hans favoritfilm, ler Gry, som under ceremonin sjöng ”My heart will go on”.

Vid tiden för begravningen mognade ett beslut i Gry. Hon såg tre val: dö, leva destruktivt eller leva ett liv med kvalitet.
– Jag tänkte att jag tar burken med sömnpiller och skiter i allt. Det var en kombination av smärta, sorg och kaos som jag trodde att jag inte orkade reda ut. Men jag var tvungen att leva vidare för mina andra barn och min familj.
Gry kände hur det destruktiva livet drog i henne, där hon såg sig fastna framför teven, dricka öl och cola, äta chips, uppfylld av tvivel på Gud, bitterhet och tankar på vad som kunde gjorts annorlunda. Samtidigt har hon aldrig känt sig så levande som efter att Philip dog.
– Jag har fått känna skillnaden på liv och död och vet vad som är viktigt.
För Gry är det främst familjen och att vårda relationer med människor. Men man behöver hämta kraft från något för att orka det, och för Gry är det Gud. Hennes gudstro höll, den började bära henne, med hoppet om att en gång få återse Philip.
– När jag dör ses vi igen. Och jag känner att Gud gav mig saker för att kunna leva ett liv med kvalitet. Han gav mig Soul Children och Friskis&Svettis.
Soul Children är tonårskörer som finns över hela Norge, vars koncept Gry nu håller på att ta till Sverige, för att tonåringar ska ha en kul fritid som håller dem borta från festande.
– Men jag behöver göra något bara för mig också. Och det är träningen på Friskis&Svettis. Jag måste må bra fysiskt, annars blir det krasch i huvudet.

Det som händer när Gry kör styrketräning, jympa eller löpning är att hennes tankar kopplas bort, samtidigt som hon är helt fokuserad på den fysiska aktiviteten. Hon blir av med frustration och ilska. Efter ett träningspass har hennes känsla skiftat.
– Jag blir trött på ett bra sätt. Den fysiska ansträngningen ger mig ett välbefinnande.
Redan någon vecka efter begravningen körde Gry armhävningar på F&S Eskilstuna. Hon tränar oftare och mer intensivt än hon gjorde före dödsolyckan.
–  Det är som om jag delar in livet i före och efter. Så som livet var innan man fick barn, så blir det när man förlorar ett barn. Man måste förhålla sig till något helt nytt.
Nu kan det gå någon dag utan att Gry tänker på Philip. Men känslan kan skifta snabbt. Gry kallar det för att ”sorgen är randig”, den kommer och går. Träningen är hennes vattenhål. Periodvis kan hon fokusera på träningen i stället för på sorgen. En av Grys framtidsplaner är att bli basjympaledare.
– Men jag lovar att inte gå på takterna två och fyra. Det skär i musikersjälen!
Gry ler. Det händer att hon skrattar utan att fotografen ber henne. När hon testar träningskläderna som Friskispressen har lånat inför fotograferingen skiftar hennes ansikte från sorgsenhet till träningsglädje.
– Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag gör roliga saker. Jag har känt ”Ska jag göra något kul och så får Philip inte vara med?”

En annan stark känsla för Gry efter Philips död var att hon ville ha ett nytt barn. Men hon och Jörgen hade bestämt att inte skaffa något gemensamt barn.
– Dels för att det fick räcka med de som finns och dels på grund av ålder. Vi är klara med småbarnstiden. Ett nytt barn skulle ändå inte ersätta Philip och ett barn kommer alltid att saknas.
Gry är glad att hon inte hade något outtalat med Philip, även om hon har ångrat att hon inte gav honom ett Pirates of the Caribbean-skepp som han önskade sig när han var tio år.
Före olyckan hade hon lovat honom att han skulle få tatuera in ordet ”Family” på armen, eftersom familjen var viktig för honom fastän den fanns på olika håll.
– Det jag saknar mest med honom är att prata om de saker som han och jag pratade om. Min mormor och jag hade också den relationen, och jag och min man har det.
Hon vet att sorgen kommer vara livslång, men hon är målmedveten med sitt sorgearbete. Hon tillåter sig sörja livet ut, men det får inte ta för stor plats eller begränsa livet.
– Jag har tvingat mig att äta kinabuffé igen, som Philip och jag åt sista kvällen vi sågs. Jag har sjungit ”What a wonderful world” på en annan begravning. Jag har använt de kläder jag hade fredagen han dog. Och jag låter mina barn vara fria, som att min åttaåring
får gå själv de 170 meterna till skolan.
När Gry efter fotograferingen kliver av konditionsmaskinen visar hon en tatuering på överarmen. Det är en barnsligt ritad ängel med den femårige konstnärens namn under: Philip.

Gry Kaijankoski
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Jörgen och hans två barn, de egna barnen Albin 8 år, Wilma 14 år, Oscar 17 år, Philip som blev 14 år.
Bor: Eskilstuna, uppväxt i Norge.
Gör: Kyrkomusiker.
Mål: Ingår i en grupp som lanserar tonårskören Soul Children i Sverige, så att tonåringar håller sig borta från dåliga sammanhang.
Drömmer om: Att bli basjympaledare, lära mig åka snowboard efter 25 år på skidor, ta dykarcertifikat. Tog mc-kort 2013, vilket var en dröm.
Foto: Caroline Tibell Gry

Text: Lena Ringqvist  Foto: Caroline Tibell