Krönikor

”Vi behöver stirra ner i avgrunden”

Men gå och träna i stället för att snacka om att du borde! Så vill man ju gärna svara när nån tjatar om hur svårt det tydligen är att ta sig till ett gym.

Samma sak när ännu en nedskärning av den offentliga servicen avhandlas. Men om vi nu är så upprörda, varför reser vi oss inte och går man ur huse och protesterar?

Svaret är att avgörande förändringar helst väntar tills rena röda nöden står för dörren. Inom missbruksvården talar man om att nå sin botten. Inte ens den mest revolutionerande lyckokänsla vi är i stånd att uppleva ger sig till känna förrän vi nått det som sociologen och kärleksexperten Francesco Alberoni kallar en ”depressiv överbelastning”. Man måste alltså må tillräckligt dåligt för att vilja må bra.

Innan vi tar steget mot ett bättre liv, vare sig det sker på ett samhälleligt eller på ett individuellt plan, verkar vi behöva stirra rätt ner i avgrunden.

Om jag tänker tillbaka på de gånger då jag själv drastiskt ändrat kurs i livet – exempelvis lämnat en destruktiv relation eller gjort upp med ätstörningar som hängt med ända sen tonåren – stämmer antagandet. Vändpunkten låg på den skriande smärtgränsen.

Jag hade för uttonde gången tutat i mig själv att pojkvännen just i dag menade det han lovat tusen gånger förr, och för ruttonde gången intalat mig framför berget av fettdrypande och sötsliskiga livsmedel, att efter den här goffarorgien, efter att återigen ha spytt mig blålila, skulle det så att säga bli andra bullar. Just exakt då var det bara inte rätt läge.

Sen en dag kom det rätta läget. Det kom som en enkel men rakbladsvass insikt: Jag orkar inte må så här dåligt, inte en enda dag till, för då dör jag och jag vill inte dö. I detta låg en revolutionär sanning. Jag var inte längre slav under de gamla villkoren. Pojkvännen åkte ut och ätstörningarna har aldrig mera hört av sig.

När jag senast hörde en bekant oja sig över att hon fick andnöd av att gå i trappor och knappt kunde böja sig ner för att knyta skorna och därför mådde så dåligt att hon inte orkade träna, då svarade jag att hon tvärtom nog mådde för bra. Gissa minen jag fick.

Text: Unni Drougge, författare, krönikör